Woldemar von Rosen

?Far: Helmold de Luneborg (- >1259)

?Mor: Nn de Ropa

Far: Otto de Luneborg (- >1272)

Mor: Nn de Ropa

Känd 1282, sannolikt identisk med Woldemarus de Lennewarden 1286-88, levde 1306 (1315?), var riddare 1282 och danskt riksråd 1298 samt såväl dansk som rigisk vasall och lantråd i Harrien och Wierland. Sannolikt herre till slottet Lennewarden.


SBL:
von Rosen, släkt härstammande från Livland där den kan beläggas redan 1282 då bröderna, riddarna Otto von Rosen (död troligen 1298) och Woldemar von Rosen (död omkring 1325) omnämns som vittnen. Bröderna innehade förläningen Roop från ärkebiskopen i Riga. Otto von Rosen var stiftsfogde och signerade 1292 ett dokument med det äldsta kända von Rosenska sigillet: tre rosor.


Woldemar von Rosen var vasall till ärkebiskopen av Riga och till danske kungen. Han blev stamfar för en vittförgrenad och länge inflytelserik livländsk adelssläkt, av vars 22 kända medlemmar under 1300- och 1400-talen 14 hade riddarvärdighet och 7 var stiftsfogdar. De var militärt och ibland politiskt aktiva i de strider som fram till slutet av 13400-talet ägde rum mellan ärkebiskopen och Tyska orden, oftast på den senares sida. Ättens medlemmar var knutna till den omfattande förläningen Roop, vilken att döma av ett länsbrev från 1530 hade en yta av ungefär Ölands storlek. Under slutet av 1300-talet ägde släkten fem fasta borgar eller slott i området: Rosenbeck, Hoch-Rosen, Mojan, Gross-Roop och Klein-Roop.
Ätten, som även hade fått stora områden i Allentacken, Wierland och Harrien i norra Estland i förläning av den danske kungen blev 1345 av Valdemar Atterdag tillförsäkrad arvsrätten till dessa förläningar och följande år vasaller till Tyska orden eftre dess köp av Estland. Ättens innehav av dessa estniska förläningar är senast dokumenterade 1405 och därefter oklar.


All nedanstående text hämtad ur Rosenkrönikan citerad här vonrosen-se.org/UrspungLitedjupare.htm


Texten verkar OCR-scannad och en del felaktigheter kan förekomma.


"Det framstår som ändamålsenligt att inleda krönikan med en beskrivning av det gamla Livland, om landet och människorna där. Berättelsen stödjer sig på forskning, utförd av den främste experten på lettisk historia, den 1892 avlidne pastorn Dr August Biel¿stein.


Det gamla Livland sträckte sig från floden Duna ca 300 km nordvart och från Riga¿bukten ca 250 km ostvart. På norrsidan anslöt Estland fram till Finska viken och på sydsidan om Duna låg Litauen.


Namnet Livland hänför sig till invånarna, liverna, som liksom esterna tillhör en finsk-ugrisk folkgrupp, vilken omkring år 1200 var bosatt intill flodmynningarna vid Östersjökusten samt utefter de större floderna som Duna och Aa med bifloder. De var ett krigiskt folk och hade trängt undan urinvånarna, letterna, och delvis underkuvat dessa. I den centrala delen av det gamla Livland, i landskapet YDUMEA, mellan flo¿den Aa's mellersta del, floden Rope och Burtneck-sjön, utgjorde letterna det lägre skiktet och liverna överklassen, som emellertid, delvis försvagad genom strider mot tyskarna, långsamt började smälta in i den lettiska folkgruppen. Letterna uppfattade tyskarna som sina vänner och antog kristendomen utan motstånd.


I den nordliga delen av det gamla Livland bodde lettgallerna, nära besläktade med letterna. Söder om Duna bosatte sig semgaller och seler. De krigiska litauerna var här dock förhärskande.
Efter två misslyckade försök av den Romerska kyrkan att få fotfäste vid floden Duna, fick 1199 domprost ALBERT från Bremen i uppgift att vinna landet för kyrkan. Albert tillhörde den högministeriala ätten Bekeshovede, vilkens förläning, Bexhövede, låg norr om Bremen. Utnämnd till "Biskop av Livland", vigde han i sin tur landet till Jungfru Maria och underställde detsamma kyrkan. Han uppnådde därmed att Påven godkände pilgrimsfärder till Livland såsom korståg. På så sätt blev, i synnerhet för i )Jordtyskland boende, ett pilgrimståg till Livland långt mera tilltalande än en färd till Det Heliga Landet. Varje år kom därför ett antal korsfarare från Lubeck till Riga. Ett undantag blev året 1218, då ärkebiskopen av Bremen, vilken krävde överhöghet över biskopen av Riga, spärrade hamnen i Lubeck för korsfarare (!). Korsfararna kämpade på somrarna mot hedningarna för att "sona sina synder" och återvände redan på hösten. Endast ett fåtal stannade i landet, som kännetecknades av sina långa, stränga vint¿rar, sina ytterst primitiva boförhållanden och sin totala avsaknad av kultur.


Heinrich von Lettland berättar i sin krönika (XI, 9), som för oss f ö är en ovärderlig kunskapskälla, om en tidstypisk och smårolig händelse:
På hösten 1208 låg biskop Albert med sina korsfarare i flera veckor fast i Duna¿mynningen, eftersom deras koggar ej förmådde kryssa mot den ihållande nordvästvin¿den. De lyckades inte komma ut ur älvmynningen. Furst Vjacko, som av Albert hade fått överta halva borgen Kokenhausen invid Duna, trodde att korsfararna redan var till sjöss. Han överföll de tyska styrkorna i den andra halvan av fästningen och tågade där¿efter med en månghövdad rysk styrka mot Riga. I denna nödsituation vädjade Albert till riddarna att åter "ta korset" och gå i strid mot ryssarna, fastän deras pilgrimsfärd ju egentligen var slut. Som belöning lovade han dem "syndernas förlåtelse" i förskott och "ett evigt liv". Ca 300 av de modigaste riddarna följde hans uppmaning. Furst Vjacko och hans ryssar blev så skrämda av riddarnas oväntade ingripande, att de flydde tillba¿ka till sina skogar och aldrig kom igen.


Det är sannolikt att dessa 300 riddare åter gick i strid därför att de var trötta på att sitta på sina skepp och vänta snarare än att få förlåtelse för ännu ej biktade synder. För missionsidens problematik förblir händelsen emellertid betecknande. I sammanhanget kan påpekas att glorian, som den kristna kyrkan omger korstågen med, mister mycket av sin glans, om man betraktar det hela ur de hedniska folkens synvinkel, vilka skulle lyckliggöras med den kristna läran. Dessa, som i krigsteknik var vida underlägsna, för¿svarade sig frenetiskt mot att bli underkuvade och påtvingade en främmande tro. Man är därför kanske böjd att ha överseende med deras grymheter snarare än med angripar¿nas. De orden "Mitt rike är ej av denna världen" har ju ej heller präglats aven hed¿ning! De livländska korsfararna på 1200-talet har givetvis upplevt detta på annat sätt och trott att de handlade rätt och i Guds namn. De kunde visserligen i förlängningen även skönja materiella vinster och en maktställning som de troligen ej hade kunnat nå i hemlandet.


Bekymret med att hedningarna nästan varje vinter återtog det då försvarslösa landet, försökte biskop Albert att stävja genom att instifta "SVÄRDSRIDDARORDEN" år 1203, två år efter grundandet av Riga. Han skapade därmed en liten, men ständigt in¿sats beredd styrka. Snart var denna orden emellertid ej längre tillfreds med att vara bis¿kopens verktyg, i synnerhet inte efter det att kejsaren 1207 hade upphöjt honom till riksfurste och landsherre.
För att undvika misshälligheter enades kyrkan och orden år 1211 om att området mellan Duna och mellersta Aa, alltså ca en tredjedel av landet, skulle vara ordens¿land.Trots denna överenskommelse kunde man inte förhindra, att det senare kom till blodiga stridigheter mellan de två kyrkliga maktblocken.


Biskop Albert behövde därför på ett tidigt stadium en egen stridsmakt. Denna ska¿pade han genom kyrkliga vasaller, till vilka han förlänade landområden och vilka han lät intaga en högre ställning än hemlandets ministerialer. För modiga och ambitiösa män var detta en lockande anledning att bosätta sig i det nya landet. De levde visserli¿gen spridda på sina borgar och var därför inte lika snabbt stridsklara som ordensrid¿darna, men de hade en annan fördel: de var bofasta och hade familjer. Deras fruar var lojala och offervilliga. Det var den tiden, då det höviska, ridderliga livet blomstrade, trubadurernas förlovade tid! I detta avlägsna land växte så fram ett nytt ridderskap, kärvare och hårdare, men alltjämt besjälat av önskan att kämpa för den kristna tron.
Målmedvetet förstärkte biskop Albert sin maktställning. Tre av hans bröder blev höga kyrkliga dignitärer. En av dem, Hermann, blev biskop av Dorpat. Den ende världslige brodern, Theoderik, utsågs till fogde för landskapet Y dumea, som var cent¿rum för det av kyrkan behärskade området, om ej geografiskt så dock politiskt. Här lät prästen Alobrand redan 1206 bygga en kyrka intill floden Rope, platsen som senare blev Roop.


Detta land var omkring 1200 tributskyldigt till fursten Wladimir von Pleskau, en av¿komma till Rurik. Wladimir ställde sig positiv till de inkommande tyskarna som ju, likt honom, var kristna. Han överlät y dumea och det i norr anslutande landskapet To¿lowa till dem och gav t o m sin dotter Sophia som hustru till Theodericus de Ropa. Detta förargade hans furstliga kusiner i Polotzk och Gerzike vid Duna.
Under Theoderiks frånvaro (han var borta som värvare i hemlandet) tog Wladimir över fögderiet 1212-1214. I detta skede torde han ha grundat staden Wolmar. Staden, som även förde hans vapen, oxhuvudet, kallades av historikern Arndt 1457 även "Wal¿demar" . På grund av korrupt förvaltning av området kom Wladimir på kant med de styrande i Riga och övergick åter till kyrkans fiender. Efter ett förödande nederlag vid Odempäh 1224 försvann han från den politiska scenen.


Medlemmar av ätten ROSEN framträder för första gången dokumenterade år 1282 i Livland genom bröderna Otto och Woldemar. Båda bröderna innehar stora förläningar i såväl Liv land som Estland och bekläder båda höga ämbeten. Detta kan endast förkla¿ras genom att det redan har varit en av deras förfäder, som kommit till landet och att denne ej har fört namnet "Rosen".
Under sina omfattande forskningar kom redan Julius 16 i för hundra år sedan till den slutsatsen, att den åsyftade förfadern måste ha varit Theodericus de Ropa. Han hade tolkat en notis av historikerna Hiäm och Brandis, enligt vilken på biskop Nico¿!aus' tid, dvs snart efter 1230, " ... en herr Woldemar von Rosen, riddare, hade kommit till landet, och till vilken biskopen förlänat land ... ", på så sätt, att denne skulle ha varit sonen till Theodericus de Ropa, och att han bar namnet Woldemar efter sin morfar, Wladimir von Pleskau. När Theoderik 1212 sändes till hemlandet, lämnade han inte fru och barn i det ännu osäkra Livland, utan tog dessa med sig. När han sedan 1214 återvände tillsammans med sin hustru, lämnade han sonen Woldemar kvar hos släk¿tingar i Bremen-trakten. Efter biskop Alberts, hans farbrors, död (1229) kom så, enligt Julius' 16 i version, denne Woldemar till Liv land, för att tillträda den honom i arvsfölj¿den tillfallna förläningen vid floden Rope.


Detta är den enda plausibla förklaringen till att Roop vid 12oo-talets utgång äges av en ROSEN och inte av herrarna von der Ropp, fastän dessa såväl för namnet "de Ropa" som även Buxhoevedens vapen. I många generationer har man funderat över dessa något gåtfulla sammanhang. Fabian 18 i har kallat detta "den avgörande frågan" och letat efter bekräftande dokument, som dock inte fanns och ej heller kommer att finnas.


Den av Julius 16 i givna förklaringen styrkes även genom en av släJs:ten UNGERN förfäktad åsikt. Historikern Hiäm nämner deras förfader Hans von Ungern samtidigt med Woldemar von Rosen. I en skrift av 1875 om ätten Ungern-Sternberg heter det: " ... därav synes framgå, att också förläningarna till Rosen och Ungern endast confir¿merades av biskop Nicolaus". "Confirmerades", således "stadfästes", måste här betyda att dessa förläningar redan på biskop Alberts tid varit i respektive släkters händer.
Denna enkla och därmed så övertygande lösning av "den avgörande frågan" kolliderar emellertid med Dr A. Transehes teori.
Dr A. Transehe hade via de Rosen'ska förnamnen Otto och Helmold stött på släkten de Luneborg, som sedan 1224 under tre generationer fanns dokumenterade i Livland. Transehes tes, att Helmoldus de Luneborg, "vir prudens nobilis", som 1224 hade förlä¿nats land vid Odempäh (Heinrich von Lettlands Chronik, XXVII, 8), skulle ha varit ät¿ten von Rosens stamfader, hade en tid varit allmänt accepterad. En annan teori om ett danskt ursprung, uppställd av Dr Paul Johansen och stödd på dokument ur "liber cen¿sus Daniae" , har fått förkastas; likaså tidigare ursprungsteorier enligt vilka en greve Slavnik från Böhmen, svåger till konung Henrik I ("fågelfängaren"), eller en greve von Oldenburg (p g a likheter i vapnet) skulle ha varit ättens stamfäder.


"de Luneborg-teorin" tar emellertid inte hänsyn till namnet Woldemar, som synes vara mera utslagsgivande än namnet Helmold. En Helmold förekommer först 1943 för andra gången. Däremot förekommer namnet Woldemar, som av 1200-talets livländska korsriddare endast har burits av Woldemar de Rosen, under de första fem generatio¿nernas 23 medlemmar av släktkedjan hela sju gånger. Således bar 30 procent av alla då kända Rosen namnet Woldemar. Uppenbarligen ville man betona släktens härstam¿ning från Sophia och Wladimir von Pleskau.
Namnet Helmold är f ö vanligt inom släkterna Lode och Tödwen. De sistnämnda in¿nehade dessutom länet Ringen intill Odempäh, vilken förläning även Helmold de Lu¿neborg haft. Det är därför mera sannolikt att dessa är ättlingar till de Luneborg.
Mellan Theoderik/Sophia och bröderna de Rosen måste ha funnits en mellanlänk.


Theoderik var troligen född 1170 och dog straxt efter 1230. Woldemar 1 torde vara född 1250 och död 1325. Från Theoderiks äktenskap finns barn ej redovisade. Man ställer sig därför frågan, om den mellanlänken möjligen var en dotter, gift med en de Luneborg, eller om det kan ha varit en son som hade en de Luneborg till hustru. I förstnämnda fallet skulle namnen Otto och Helmold komma från faderns sida (Transe¿hes teori) och i andra fallet från förfäderna på mödernet (min teori). Sådant förekom ofta, även Transehe anser detta.


Skillnaden mellan dessa båda teorier är i själva verket liten. I båda fallen erkännes härstamningen från släkterna Luneborg och Bekeshovede. Eftersom vi emellertid byg¿ger släktforskningen i huvudsak på fader-son-principen, förefaller skillnaden för oss större än den är. I detta sammanhang hänvisas till skrifterna "Das Erblehen Roop Schiiissel zum Herkunftproblem der Rosen" i häftet nr 70 i "Archiv filr Sippenfor¿schung", C.A. Stake Verlag Limburg/L 1978, liksom även till ett flertal avhandlingar i "Rosensches Familien-Nachrichtenblatt", Nr 56 och 57.


Frågan, om ätten von Rosen härstammar från en dotter eller en son till Theodericus de Ropa och hans maka Sophia von Pleskau, avgöres emellertid genom arvsföljden till länet Roop. I denna tidsperiod, där länsarven nästan uteslutande följde den manliga linjen, torde det anses vara högst osannolikt, att en dotter eller hennes barn skulle fått ärva länet Roop, när det även fanns manliga avkommor, nämligen de Ropa. Dessutom känner man inte till något om en dotter till Theoderik medan en Woldemar nämns i historiska verk, även om dokument saknas. Hans existens förefaller därför mera san¿nolik.


Man skulle även kunna frestas, att i denne Woldemar förmoda stamfadern till ätten von der Ropp. Emellertid förekommer varken namnen Otto, Helmold eller Woldemar inom ätten Ropp. Man kan därav dra slutsatsen, att denna ätt ej härstammar från denne Woldemar, Sophias son, och dennes (förmodade) fru av släkten de Luneborg utan från en andra son till Theoderik, en som var styvbroder till Woldemar. Theoderik var troli¿gen gift två gånger. Denna åsikt förfäktas framför allt av Baron Hanno von der Ropp. På detta sätt förklaras ännu tydligare den Rosen 'ska ättens arvsföljd till länet Roop, som ju en gång var skattepliktigt land till deras förfader Wladimir von Pleskau.
Då uppstår frågan: Varför behöll arvingarna till länet Roop ej dess namn? Svaret på detta är, att de hade byggt sig en ny borg och kallade sig efter denna "de Rosen" (de = från, af, av), von Rosen, nämligen "dicti de Rosen" d v s "kallad de Rosen". Detta "kallad" betyder att deras hemvist bär ett annat namn än deras förläning.
Varifrån kommer då namnet "Rosen"? Dr P. Johansen menar att namnet kommer från landskapet. Sådana fall finns, t ex de Ykeskole - von (från, av) Uexktill, de Kyve¿le - von (från, av) Kievel. Johansen förmodar ett samband med namnet "Rosula", som Henrik av Lettland en gång har kallat den norra delen av landskapet Y dumea. Det rör sig därvid faktiskt om trakten norr om Roop, där borgen Rosenbeck är belägen. Den lettiska staten har efter 1919 kallat församlingen Rosenbeck för "Rozula", medan god¿set ännu heter "Rozbeki". Den lettiska staten har tydligen fallit tillbaka på det gamla namnet. Julius 16 i menade, att det redan var Theoderik som har gett landskapet nam¿net "Rosula" . Mycket upplysande!


Varför Theoderik skulle ha fastnat just för det namnet, finns än i dag ingen förkla¿ring på. Spekulationerna i skriften "Das Erblehen Roop", som tidigare hänvisats till, har ej kunnat styrkas.


För vapnets modifiering kan det finnas en trovärdig förklaring: Man har övertagit vapnet från moderns släkt. Sådant förekom på den tiden ganska ofta. Modern var ju född de Luneborg. För denna ätt är inget vapen känt, men väl ett vapen från ätten de Kivele. Dietrich de Kivele var halvbroder till Otto de Luneborg (detta är flerfaldigt do¿kumenterat under 1200-talets mitt). de Kiveles vapen visar tre stjärnor på liknande sätt som rosorna i de för oss bekanta sigillen från Woldemar l och Woldemar 4. Ändringar, t ex stjärnor till blommor, i detta fall rosor, förekom ofta på den tiden. Samma vapen förs även av ätten Töwden, avkommor till de Luneborg.
Vapnet med tre rosor, 2:1 silver på blå botten, förekom inom ursprungsområdet ännu hos släkten de Rhade (eller de Rode). Dessa äger 1139 Ntickel, omedelbart väster om Bexhoevede. Nuckel övergår kort tid senare i Bekeshoevedes ägo. Här är familje¿sammanhang således absolut tänkbara. Efter förstörelsen av borgen Rhade 1355, ut¿vandrade en gren av ätten till Livland.


Det bör här kanske nämnas, att en borgmannaätt från Luneburg, de Odeme, också har fört samma tre rosor i sitt vapen. Deras anfader Alexander, som 1211 i Livland nämnes som "Alexander de Luneborg", var troligen en nära släkting till den 1213 och 1222 utan ursprungsredovisning dokumentariskt förekommande Helmoldus. Denne i sin tur torde vara den tidigare omnämnde Helmoldus de Luneborg från 1224.


Härmed kan vi anse, att både namn och vapen blivit förklarat på ett trovärdigt sätt. Vi vill nu befatta oss något med ättens förfäder, nämligen ätten de Bekeshoevede. För¿fattaren till Buxhoevedens släkthistoria, Hans Albert von Buxhoeveden, redovisar på ett trovärdigt sätt, att ättens ursprung går tillbaka till Hitti de Bexhoevede, som 880 stupade i striden mot Nordmännen vid Ebstorf. Ätten torde ha varit bofast i trakterna norr om Bremen.


Efter omfattande sentida forskning anses de vara ättlingar till nordiska sjöfarare.


Dessa hade under 500-talet trängt fram ifrån nordsjökusten upp längs floderna till in¿landet. De bosatte sig inom Elbe - Weser-triangeln och bildade en överklass bland där bofasta Thuringer, vilka hade intagit landet efter det att Saxarna mellan år 400 och 450 hade utvandrat till England. Denna nu bofasta befolkning där kallade sig åter Saxar. Skiktet av fria ädlingar var påfallande stort. I så gott som varje större samhälle fanns en boplats tillhörande en sådan familj. Med tiden bildades av de genom riket utgivna förläningarna, som i många fall senare övergick i kyrklig ägo, även större adelssäten.


En av dessa fria släkter har varit "Herrarna de Bexhoevede". Såsom "högministeria¿ler" till ärkebiskopsdömet Bremen var de höga kyrkliga ämbetsmän och fick som så¿dana även själva bygga kyrkor. 1820 grundade bröderna Geltmer, Albert och Luder, kyrkan Bexhoevede, byggd med fältsten i romansk stil. Kyrkans korsvalv finns beva¿rat än i dag. Att de ansågs vara likställda med de ädla och fria släkterna gav sina spår bl a vid val av äktenskapspartner. Principen om ståndsmässig jämställdhet vid äkten¿skap syntes vara viktig. Äktenskapet mellan Theodericus de Bekeshoevede/de Ropa med furstedottern Sophia von Pleskau var endast möjligt därigenom att de Bekeshoe¿vede var ättlingar till herrar av gammal germanisk blodsadel.


Theodericus kommer 1203 till Livland efter att ha sålt sitt gods Donnern. Han får 1216 fögderiet Roop som förläning. Han kämpar ständigt mot livländare, ester och ryssar, hamnar tre gånger i fångenskap men dödas inte, vilket eljest är brukligt, efter¿som han utgör en värdefull gisslan. Tillsammans med Engelbert de Tysenhusen, Hel¿moldus de Luneborg och Johannes de Dolen, som alla är besläktade med varandra, er¿håller han och de andra 1224 var sitt härad vid Odempäh som förläning. Senare, när Svärdsriddarorden egenmäktigt intar Revaloch landskapet Hamen i Estland, råkar han i konflikt med denna och drivs efter biskop Alberts död bort från länet Roop. Troligen har han aldrig återvänt dit. Alberts efterträdare, biskop Nicolaus, har senare givit förläningen Roop till Theodericus' son WoIdemar.


Med ledning av ovan utvecklade teorier växer en stamtavla fram i enlighet med "Tavla l". Släktföljden enligt "Tavla 1" är inte dokumenterad. Krönikan, skriven av Heinrich von Lettland, som i huvudsak anses bygga på befintliga dokument, slutar med året 1225. För de därefter följande 50 åren föreligger endast ett fåtal urkunder.


Mycket har dock hänt i Livland under detta halvsekel. Vi är emellertid hänvisade till att skapa en bild av denna tidsperiod genom att sammanfoga logiska slutsatser och kombinationer, varvid sannolikheten hela tiden måste vara utslagsgivande.
Att den i den här krönikan förfäktade teorin är den mest sannolika, bestyrkes av att den opartiske experten Friedrich Euler, chefen för "Institut zur Erforschung mittelal¿terlicher Fiihrungsschichten" i Bensheim, har granskat densamma och funnit att 'teo¿rin, med hänsyn till källmaterialet, präglas av högsta sannolikhet och trovärdighet'.


Med detta lämnar vi nu tidsperioden för det sannolika och vänder oss till tider och händelser som är dokumenterbara."