Nils Jonasson Wennberg
Gästgivare, Godsägare, Brukspatron. Blev 68 år.
| Född | 1799-12-24 Porteshult, Månsarp (F)1a) 1b) | 1799 24/12 föddes 26/12 döptes Nils från Pårteshult Föräldrar: Jonas Nilsson och Sara Jönsdr Wittnen: Anders Ejnholdson Isac Jonasson Jonas Andersson i Porteshult H. Britta [...]dr Catharina Andersdotter i Pårteshult maria Mansdr i Tahe |
| Döpt | 1799-12-26 Månsarp (F)1) | |
| Bosatt | 1832 Barnarps gästgivaregård, Barnarp, Barnarp (F)2) | |
| Död | 1868-03-01 Odensjö Toragården (nu Odensjö gård), Odensjö, Barnarp (F)3) | 1868 Mars 1 dog Mars 13 begrovs Wennberg Nils, från Odensjö Brukspatron 68 år 2 månader 7 dagar Gift av Lunginflamation |
| Begravd | 1868-03-13 Barnarp (F)3) | |
| Bouppteckning | 1868-05-30 Barnarp (F)4) | År 1868 den 30 Maj blef laga bouppteckning anstäld efter Brukspatronen Herr Nils Wennberg i Odensjö som afled den 1ste sistl Mars och efter sig lemnat Enkan Fru Maria Wennberg samt fyra barn. Sonen Patron Herr Johan Wennberg i Odensjö, sonen Herr Karl Wennberg i Ibm, Dottren Christina gift med Brukspatronen Herr S.A. Collen på Marieholm, samt dottren Mathilda gift med Brukspatronen Herr Isak Sjöbring i Thorsjö, Enkan Maria Wennberg samt öfrige Arfingar woro vid denna förrättning närvarande. Efter nudelad underättelse om lagens innehåll i 9 Cap. 1¿ ärfda Balken uppgafs boet af såväl Enkan som härboende sonen Herr Johan Wennberg och skedde som föjler. 3/4 Mant Barnarp, 1/4 mantal Kärarp med underlydande äro enligt gåfvobref af den 31 sist December såsom förtida arf bortskänkt till sönerna Johan och Karl Wennberg, men som berörde Fastigheter ej vid döds tillfället woro afträdda till sönerna, så upptagas de här till nu gällande Taxeringswärde Wid bouppteckningen förevisades följande handlingar: 1. Köpekontrakt af den 8 September 1862 som visar att N Wennberg och Maria Wennberg till sina mågar och döttrar S A Collén och Christina Collen samt J Sjöbring och Mathilda Sjöbring försålt Östra Marieholms bruk med tillhörande verk och inrätt ningar samt inventarier för 35,000 Rd smt som blifvet öferlåtet i förtida arf dels åt dem och delt åt sonen Karl Wennberg. 2. Ett gåfvobref af den 31 sist. December, hvarigenom N Wennberg och Maria Wennberg såsom förtida arf till deras båda söner Johan Wennberg och Karl Wennberg afträda Odensjö, Barnarps och Kättarps egendomar till sammans 5 Mant med verk och inrättningar. 3. Afträdes Kontrakt af samma datom å ... sagda egendomar Antecknas att vid Marieholms bruk finnes om kring 4000 Rd Rmt osäkra fodringar samt vid Odensjö och Barnarps egendomar omkring 200 .. Rmt. Att dells bo med tillgång och gäld at riktigt upgifver sådant det vid dödstillfället befands och att icke något är doldt och utelemnadt intygar under edlig förpliktelse .... Johan Wennberg Maria Wennberg Undertecknande .. vid Bouppteckningen warit närvarande S. A. Colleen I Sjöbring Carl Wennberg |
| Vigsel | 1824-12-12 Månsarp (F)1) | Instälde sig Drängen Nils Jonasson i Porteshult, skattskrifven hos sin Fader derstädes Pigan Maria Johansdotter i Hackelsbo, åtföljd af sin Fader Johan Jönsson - Lysning utfärdades vigde d 12/12 |
Ägare och brukare av Barnarps Gäastgivargård i Barnarps församling i Jönköpings län
Blev ägare av Odensjö Gård år 1848
Från "Godsägare Nils Wennberg och Wennbergska målet, ett sällsamt rättsfall" av Sigurd Lindgren publicerat i Tabergs bergslag 1969 sid 20 och frammåt:
"WENNBERG BLIR GÄSTGIVARE
Nils Wennberg var född i Porteshult, Månsarp, år 1799. Han var son till bergsmannen Jonas Nilsson och hans hustru Sara Jönsdotter, båda födda 1761. 1824 Flyttade familjen till Hacklarsbo i samma socken, men brukade fortfarande fädernegården i Porteshult. Men dess ägare var då Jonas Andersson. Nils Jonasson tog sig namnet Wennberg efter sin svärmoder Maja Lisa Wennberg från Jära i Mulseryd. Hon var gift med Jonas Jönsson i Hacklarsbo Norregård.
1842 blev Nils Wennberg gift med pigan maria Johansdotter från Hacklarsbo, född 1809, död 1892. Hon hade 5 äldre syskon, som alla dogo som barn av rödsoten. Nils Wennberg var också yngsta barnet i sin familj, han hade 4 äldre systrar, alla gifta med bergsmän i Månsarp och Barnarp.
Men Nils Wennberg hade högre planer än att stanna på gården i Hacklarsbo. Han och hans unga hustru - hon var blott 15 år vid giftermålet - besökte givetvis hennes hem i Jära, där fadern sergeanten och gästgivaren Peter Wennberg [sic?] hade sin rörelse. Sannolikt var det detta företag, som gjorde att Nils Johansson Wennberg och hans make Maria Johansdotter för 8333 riksd. 2 april 1831 köpte 3/4 mantal kronoskatte gästgiveri- och bergsmanshemmanet Barnarps Södergård. Säljare var Johan Hammerlin och hans hustru Ulrica Sager samt Hans Sager och dennas maka Lovisa Hammerlin.
Wennberg och hans unga maka skötte gästgiveriet utmärkt och Barnarps gästgivaregård fick mycket gott rykte. Det berättades, att resenärer t.o.m. tog förbi Jönköping och istället tog in på Barnarp, där den forna gästgivaregårdens huvudbyggnad finnes kvar strax söder om kyrkan. I vinkel mot denna fanns en liknande byggnad, där krogstugan var inrymd. Den flyttades dock från sin plats för över 85 år sedan och till närheten av Mobro masugn. Här nedbrann den gamla byggnaden i februari 1966.
Mitt emot krogstugan på andra sidan landsvägen fanns ännu på 1870-talet tre sammanbyggda ladugårdslängor, där främmande skjutshästar och vagnar m.m. kunde få plats. - Gästgiveriet gav sina innehavarade ganska goda inkomster, inte minst på grund av spritutskänkningen, som också flitigt anlitades av besökare från när och fjärran. Det sades ibland, att hans daglönare kunde vara skyldiga sin avlöning för brännvinets skull.
Men det har också berättats av gamla Barnarps-bor, att gästgiveriet hade så gott anseende, att t.o.m. kungarna Carl XIV Johan och Carl XV reste förbi Jönköping för att ta in på Barnarp "för den goda matens skull". Traktören Wennberg blev också ansedd och aktad inom vida kretsar och erhöll åtskilliga förtroendeuppdrag.
Redan första året möter vi Wennbergs namn i Barnarps handlingar. På Valborgsmässostämman i maj 1832 förekom att änkan Ulla Larsd. från torpet Nybygget, som hon redan nödgats avträda, blef lovad mark "för stuga med potateland" av Wennberg. Änkan hade tre små barn och man antog "med tacksamhet" Wennbergs anbud, dock med vissa skyldigheter för henne. Församlingen hade för övrigt "många fattiga att dras med". Änkan Ulla skulle också få 24 skilling från varje "förmedlat hemman", samt 10 kördagsverken att flytta hennes lilla stuga från Lilla Moslätt till Barnarps Södergård.
Mindre vackert omdöme fick nog Wennbergs uppträdande mot förre kronolänsman Fred. Ahlander, som bodde i en stuga på Wennbergs mark. Han var svåger med förre gästgivaren Joh. Hammerlin, som nu bodde i Jönköping. Ahlanders hustru, Brita Stina Hammerlin, 59 år gammal, begärde intet för egen del, men ville ha mannen omhändertagen. Själv tänkte hon flytta till sina barn i Stockholm. Det fanns ej plats för Ahlander i fattigstugan,, och Wennberg lovade att hans stuga fick stå kvar till 1 juni 1833. Men då mannen eftre denne tid bodde kvar, tog Wennberg genom Länsstyrelsen ut vräkningsdom på Ahlander, vilket anmäldes till sockenstämman i december 1833. Som dock avvisade åtgärder mot Wennberg. Ahlander hänvisades ånyo till fattigstugan. För övrigt hade han fattighjälp, som uppgick till årligen 2 tunnor och 13 kappar råg, lika mycket potatis samt 17 rd. riksg. 12 skill. Man tyckte också att Ahlanders svåger borde hjälpa honom.
Nils Wennbergs namn börjar nu ofta synas i sockenhandlingarna. 1835 blev han invald i löneregleringskommittén för pastoratet, 1837 med i beredningskommittén, 1838 invald i kyrkorådet, 1842 i taxeringskommitén m.m. 1853 valdes Wennberg in i Barnarps första skolstyrelse tillika med J. Spångberg, S. Wessman och tre andra av församlingens storgubbar. Vid riksdagsvalet på Ingaryds tingsplats i juni 1844 för Tveta, Vista och Mo härader, var även Wennberg uppsatt som kandidat, men erhöll blott 11 röster. - Dock, detta betydde ej så mycket, i sin hemsocken synes hans förtroende ej förlora härpå, vid alla frågor av vikt skymtar man Wennbergs namn och inflytande, samma år blev han ledamot av sockennämnden jämte sju andra, alla välbetrodda och aktade män.
Sina egendomar förvaltade han och skötte väl. I februari 1842 köpte han en del av kronoparken Kirsaberget. 1843 belv han hyttefogde i Mobro hyttelag och var till sin död en av dess ledande krafter. han titulerades också brukspatron, när han i maj 1860 erhöll tillstånd från bergmästareämbetet i 9:de distriktet att uttnyttja myrmalm vid Porteshult, Skepparydet och Skarpängsbäcken i Månsarps socken. Dessa planer att ersätta Tabergsmalmen med bättre råvara ledde dock ej till varaktigt resultat.
WENNBERG BLIR GODSÄGARE
I februari 1848 sålde assesorskan Christine Sjögren, boendes å Smedbo i Ljungarums socken, till Nils Wennberg Odensjö stora egendom om 4 mantal, med 2 kvarnar, i Kniphammartorp m.m, samt 1/4 mantal Källarp, båda gårdarna med andelar i Mobro masugn. Egendomarne skulle tillträdas 24 april 1848 och köpeskillingen var 40.000:- rd. banko. Därtill kom vissa undantag som skulle utgå, bete för kor och oxar i Smedsbo m.fl. förmåner.
Huvudbyggnaden på Odensjö herrgård hade brunnit 1836, men ny var uppförd under Sjögrens tid, ehuru ej inredd. Detta skedde nu genom den nya ägaren, traktören, som nu blev brukspatron. Ty han blev också ägare av Marieholms bruk, en dålig affär på den tiden.
Patron Wennberg var en driftig och arbetsam man. Det berättas om att han gjorde stora nyodlingar, bl.a. de så kallade "Sjoa-gärdena" Odensjö. För att vinna mark, lät han också sänka Barnarps-sjön på 1840-talet. För detta ändamål grävdes ett stort dike västerut, tidigare hade sjön haft avlopp åt norr. I sjön fanns flera öar, som nu blev landfasta och vad som vanns med sänkningen var "mest sandstränder och ett stort kärr". Man trodde också att Wennberg lät göra sjösänkningen mest för att få arbete åt sitt folk. Sjön med omgivning tedde sig säkerligen betydligt vackrare före sänkningen än i vår tid.
Men wennberg hade stor förmåga att få arbete utfört, ty han drev hårt på sina anställda. "Tag mera på spaden", sade han till folket, ja, han gjorde t.o.m. tidsstudier för sina kördrängar. Han kunde stå med klockan i handen och såg efter vad tid gick åt för att köra ut gödsel på åkrarna. Sedan blev det anmärkning om han senare fann, att längre tid hade gått åt än han beräknat. Folket skulle fort ur sängne i ottan och till sitt arbete, pigorna fick ej kamma håret mer än på söndagen o.s.v.
Han hade ju gott om pigor och drängar på sina gods. Här kommo hantverkare som sydde kläder, skor och seldon, smeder och snickare var här ofta i månader. Flera drängar och ett halft dussin pigor fanns på Odensjö, dessuom fanns ju flera torp och backstugor, St. Borrbruket, Rydet, Skogen, St. och L. Kärrebo, St. och L. Moen, Sjöryd, Posthemmet, Sobacken, Skunkebo, Odensås och Brittebo.
Det sades dock, att Wennberg som fordrade flit och villighet hos sitt folk, dock också såg till att de fick bra och riklig kost. "Vill man ha något uträttat, så måste man också ha bra med mat", sade han till om i hushållet. Men givetvis förekom ofta omsättning av tjänare varje höst, liksom på andra större gods.
Om Wennberg var sträng ibland mot sitt folk - eller mot andra som han hade att göra med - så bör dock nämnas, att de ofta också fanns orsak härtill. Det fanns ju gott om fattiga och många av dem kunde så gott som se sig tvungna att stjäla, för att skaffa sig nödtorftig spis. Man stal hela säckar med säd och mjöl, ved togs i skogen och såldes ibland i Jönköping o.s.v. Givetvis kunde Wennberg bryta ut i otidigheter om han upptäckte den felande, ja, han kunde överfalla denne med hugg och slag med än en gång."
I boken beskrivs sedan ett mål där i korthet Nils Wennberg beskylldes för att ha förgiftat en dräng som begrovs för att efter många år åter uppgrävas för vinnande av klarhet i fallet, sedan en viss Sven Romedahl gjort en formling anklagelse i saken mot Wennberg. Det påstods att läkaren som gjorde obduktionen av den döde, också fann beskyllningen sann. Men han mutades av Wennberg och anklagaren dömdes till döden för falsk angivelse, ehuru sedan benådad. - Men i folktron kvarstod Wennberg som den faktiske mördaren hos många.
Blev ägare av Odensjö Gård år 1848
Från "Godsägare Nils Wennberg och Wennbergska målet, ett sällsamt rättsfall" av Sigurd Lindgren publicerat i Tabergs bergslag 1969 sid 20 och frammåt:
"WENNBERG BLIR GÄSTGIVARE
Nils Wennberg var född i Porteshult, Månsarp, år 1799. Han var son till bergsmannen Jonas Nilsson och hans hustru Sara Jönsdotter, båda födda 1761. 1824 Flyttade familjen till Hacklarsbo i samma socken, men brukade fortfarande fädernegården i Porteshult. Men dess ägare var då Jonas Andersson. Nils Jonasson tog sig namnet Wennberg efter sin svärmoder Maja Lisa Wennberg från Jära i Mulseryd. Hon var gift med Jonas Jönsson i Hacklarsbo Norregård.
1842 blev Nils Wennberg gift med pigan maria Johansdotter från Hacklarsbo, född 1809, död 1892. Hon hade 5 äldre syskon, som alla dogo som barn av rödsoten. Nils Wennberg var också yngsta barnet i sin familj, han hade 4 äldre systrar, alla gifta med bergsmän i Månsarp och Barnarp.
Men Nils Wennberg hade högre planer än att stanna på gården i Hacklarsbo. Han och hans unga hustru - hon var blott 15 år vid giftermålet - besökte givetvis hennes hem i Jära, där fadern sergeanten och gästgivaren Peter Wennberg [sic?] hade sin rörelse. Sannolikt var det detta företag, som gjorde att Nils Johansson Wennberg och hans make Maria Johansdotter för 8333 riksd. 2 april 1831 köpte 3/4 mantal kronoskatte gästgiveri- och bergsmanshemmanet Barnarps Södergård. Säljare var Johan Hammerlin och hans hustru Ulrica Sager samt Hans Sager och dennas maka Lovisa Hammerlin.
Wennberg och hans unga maka skötte gästgiveriet utmärkt och Barnarps gästgivaregård fick mycket gott rykte. Det berättades, att resenärer t.o.m. tog förbi Jönköping och istället tog in på Barnarp, där den forna gästgivaregårdens huvudbyggnad finnes kvar strax söder om kyrkan. I vinkel mot denna fanns en liknande byggnad, där krogstugan var inrymd. Den flyttades dock från sin plats för över 85 år sedan och till närheten av Mobro masugn. Här nedbrann den gamla byggnaden i februari 1966.
Mitt emot krogstugan på andra sidan landsvägen fanns ännu på 1870-talet tre sammanbyggda ladugårdslängor, där främmande skjutshästar och vagnar m.m. kunde få plats. - Gästgiveriet gav sina innehavarade ganska goda inkomster, inte minst på grund av spritutskänkningen, som också flitigt anlitades av besökare från när och fjärran. Det sades ibland, att hans daglönare kunde vara skyldiga sin avlöning för brännvinets skull.
Men det har också berättats av gamla Barnarps-bor, att gästgiveriet hade så gott anseende, att t.o.m. kungarna Carl XIV Johan och Carl XV reste förbi Jönköping för att ta in på Barnarp "för den goda matens skull". Traktören Wennberg blev också ansedd och aktad inom vida kretsar och erhöll åtskilliga förtroendeuppdrag.
Redan första året möter vi Wennbergs namn i Barnarps handlingar. På Valborgsmässostämman i maj 1832 förekom att änkan Ulla Larsd. från torpet Nybygget, som hon redan nödgats avträda, blef lovad mark "för stuga med potateland" av Wennberg. Änkan hade tre små barn och man antog "med tacksamhet" Wennbergs anbud, dock med vissa skyldigheter för henne. Församlingen hade för övrigt "många fattiga att dras med". Änkan Ulla skulle också få 24 skilling från varje "förmedlat hemman", samt 10 kördagsverken att flytta hennes lilla stuga från Lilla Moslätt till Barnarps Södergård.
Mindre vackert omdöme fick nog Wennbergs uppträdande mot förre kronolänsman Fred. Ahlander, som bodde i en stuga på Wennbergs mark. Han var svåger med förre gästgivaren Joh. Hammerlin, som nu bodde i Jönköping. Ahlanders hustru, Brita Stina Hammerlin, 59 år gammal, begärde intet för egen del, men ville ha mannen omhändertagen. Själv tänkte hon flytta till sina barn i Stockholm. Det fanns ej plats för Ahlander i fattigstugan,, och Wennberg lovade att hans stuga fick stå kvar till 1 juni 1833. Men då mannen eftre denne tid bodde kvar, tog Wennberg genom Länsstyrelsen ut vräkningsdom på Ahlander, vilket anmäldes till sockenstämman i december 1833. Som dock avvisade åtgärder mot Wennberg. Ahlander hänvisades ånyo till fattigstugan. För övrigt hade han fattighjälp, som uppgick till årligen 2 tunnor och 13 kappar råg, lika mycket potatis samt 17 rd. riksg. 12 skill. Man tyckte också att Ahlanders svåger borde hjälpa honom.
Nils Wennbergs namn börjar nu ofta synas i sockenhandlingarna. 1835 blev han invald i löneregleringskommittén för pastoratet, 1837 med i beredningskommittén, 1838 invald i kyrkorådet, 1842 i taxeringskommitén m.m. 1853 valdes Wennberg in i Barnarps första skolstyrelse tillika med J. Spångberg, S. Wessman och tre andra av församlingens storgubbar. Vid riksdagsvalet på Ingaryds tingsplats i juni 1844 för Tveta, Vista och Mo härader, var även Wennberg uppsatt som kandidat, men erhöll blott 11 röster. - Dock, detta betydde ej så mycket, i sin hemsocken synes hans förtroende ej förlora härpå, vid alla frågor av vikt skymtar man Wennbergs namn och inflytande, samma år blev han ledamot av sockennämnden jämte sju andra, alla välbetrodda och aktade män.
Sina egendomar förvaltade han och skötte väl. I februari 1842 köpte han en del av kronoparken Kirsaberget. 1843 belv han hyttefogde i Mobro hyttelag och var till sin död en av dess ledande krafter. han titulerades också brukspatron, när han i maj 1860 erhöll tillstånd från bergmästareämbetet i 9:de distriktet att uttnyttja myrmalm vid Porteshult, Skepparydet och Skarpängsbäcken i Månsarps socken. Dessa planer att ersätta Tabergsmalmen med bättre råvara ledde dock ej till varaktigt resultat.
WENNBERG BLIR GODSÄGARE
I februari 1848 sålde assesorskan Christine Sjögren, boendes å Smedbo i Ljungarums socken, till Nils Wennberg Odensjö stora egendom om 4 mantal, med 2 kvarnar, i Kniphammartorp m.m, samt 1/4 mantal Källarp, båda gårdarna med andelar i Mobro masugn. Egendomarne skulle tillträdas 24 april 1848 och köpeskillingen var 40.000:- rd. banko. Därtill kom vissa undantag som skulle utgå, bete för kor och oxar i Smedsbo m.fl. förmåner.
Huvudbyggnaden på Odensjö herrgård hade brunnit 1836, men ny var uppförd under Sjögrens tid, ehuru ej inredd. Detta skedde nu genom den nya ägaren, traktören, som nu blev brukspatron. Ty han blev också ägare av Marieholms bruk, en dålig affär på den tiden.
Patron Wennberg var en driftig och arbetsam man. Det berättas om att han gjorde stora nyodlingar, bl.a. de så kallade "Sjoa-gärdena" Odensjö. För att vinna mark, lät han också sänka Barnarps-sjön på 1840-talet. För detta ändamål grävdes ett stort dike västerut, tidigare hade sjön haft avlopp åt norr. I sjön fanns flera öar, som nu blev landfasta och vad som vanns med sänkningen var "mest sandstränder och ett stort kärr". Man trodde också att Wennberg lät göra sjösänkningen mest för att få arbete åt sitt folk. Sjön med omgivning tedde sig säkerligen betydligt vackrare före sänkningen än i vår tid.
Men wennberg hade stor förmåga att få arbete utfört, ty han drev hårt på sina anställda. "Tag mera på spaden", sade han till folket, ja, han gjorde t.o.m. tidsstudier för sina kördrängar. Han kunde stå med klockan i handen och såg efter vad tid gick åt för att köra ut gödsel på åkrarna. Sedan blev det anmärkning om han senare fann, att längre tid hade gått åt än han beräknat. Folket skulle fort ur sängne i ottan och till sitt arbete, pigorna fick ej kamma håret mer än på söndagen o.s.v.
Han hade ju gott om pigor och drängar på sina gods. Här kommo hantverkare som sydde kläder, skor och seldon, smeder och snickare var här ofta i månader. Flera drängar och ett halft dussin pigor fanns på Odensjö, dessuom fanns ju flera torp och backstugor, St. Borrbruket, Rydet, Skogen, St. och L. Kärrebo, St. och L. Moen, Sjöryd, Posthemmet, Sobacken, Skunkebo, Odensås och Brittebo.
Det sades dock, att Wennberg som fordrade flit och villighet hos sitt folk, dock också såg till att de fick bra och riklig kost. "Vill man ha något uträttat, så måste man också ha bra med mat", sade han till om i hushållet. Men givetvis förekom ofta omsättning av tjänare varje höst, liksom på andra större gods.
Om Wennberg var sträng ibland mot sitt folk - eller mot andra som han hade att göra med - så bör dock nämnas, att de ofta också fanns orsak härtill. Det fanns ju gott om fattiga och många av dem kunde så gott som se sig tvungna att stjäla, för att skaffa sig nödtorftig spis. Man stal hela säckar med säd och mjöl, ved togs i skogen och såldes ibland i Jönköping o.s.v. Givetvis kunde Wennberg bryta ut i otidigheter om han upptäckte den felande, ja, han kunde överfalla denne med hugg och slag med än en gång."
I boken beskrivs sedan ett mål där i korthet Nils Wennberg beskylldes för att ha förgiftat en dräng som begrovs för att efter många år åter uppgrävas för vinnande av klarhet i fallet, sedan en viss Sven Romedahl gjort en formling anklagelse i saken mot Wennberg. Det påstods att läkaren som gjorde obduktionen av den döde, också fann beskyllningen sann. Men han mutades av Wennberg och anklagaren dömdes till döden för falsk angivelse, ehuru sedan benådad. - Men i folktron kvarstod Wennberg som den faktiske mördaren hos många.
- Källor
- 1. Månsarp C:3 (1758-1846)
- 1a. Bild 70 / sid 133
- 2b. sid 431
- 2. Månsarp AI:6 (1815-1831), Bild 165 / sid 155 (AID: v21119.b165.s155, NAD: SE/VALA/00257)
- 3. Barnarp F:1 (1861-1894), Bild 21
- 4. Tveta häradsrätt FII:42 (1867-1871), Bild 310 / sid 609 (AID: v77862.b310.s609, NAD: SE/VALA/01593)