David Brandt
Klockare i Örkelljunga 1766-1789. Blev 55 år.
Mor: Elna Pålsdotter
| Född | 1734 Sjukstugan, Finja (L)1) | 1734 Dom: 14 p. Tr: döptes oäkta drängb: af Finja siukstuf. nom: David Modren Elna Påhlsdr Pater är Petter Brandt, tiänande Ryttm: Adlerstierna på fiärstadzgård Susc: Christophers hustru hustru Älsa i Finja iordhytta. Test. |
| Döpt | 1734-09-15 Finja (L)1) | |
| Död | 1789-12-24 Örkelljunga (L)2) |
| Vigsel | 1766-12-12 Örkelljunga (L)2) |
Text om David brandt från ¿Kyrkans tjänare i Örkelljunga pastorat¿ av Bringéus, Nils-Arvid. Skrifter utgivna av Örkelljungabygdens Hembygdsförening, 2. Gleerups. 1950
5. David Brandt 1767-1789
David Brandt var född i Finja 1734 utom äktenskapet av Elna Påhlsdotter. Fadern, Petter Brandt, tjänade under ryttmästare Adlerstierna på Fjärestads gård [Brandt döptes den 13 efter H. Tref. Hans oäkta börd åberopades ofta i stridigheterna vid hans kallelse till klockare i Ö. Jfr klagoskrift till K. Maj:t 1766 18/10, D. Brandts yttrande till K. Maj:t 1767 20/2 och B. W. v. Liewens yttrande till K. Maj:t 1767 18/2. Justitierevisionen 1767, RA]. Brandt tjänstgjorde som substitut i Röke och V. Torups församlingar från omkring 1760 till början av 1765. Denna tjänstgöring vitsordades väl av hans förmän, och särskilt berömdes han för sin ¿trägna och raka undervisning¿ av barnen.
Från Röke pastorat kom Brandt, som ovan nämnts, till Örkelljunga som substitut för klockare Hörning, och blev den 25 maj 1766 kallad till klockare i Örkelljunga och Rya. Dessförinnan hade han examinerats av domkapitlet i sång, skrivning m.m. Stridigheterna kring David Brandts kallelse till klockare, för vilka i det föregående redogjorts (s. 138-141), slutade emellertid inte med kallelsen 1766. Denna överklagades hos K. Maj:t av kvartermästare Hägg jämte åtta bönder från pastoratet.
De klagande anhöll, att K. Maj:t måtte i stället utnämna husprästen Stare till klockare. F. ö. sökte de efter bästa förmåga desavuera Brandt, som ¿mera lagt sig på konsten att sy skor än lära läsa sin kristendom, mera använt sina händer vid att sticka strumpor än att tillskära en penna, den han ej i annan mån än en nyss begynd bonddräng kan bruka, mera lagt sig på att spela för bönder än sjunga en riktig psalmton, den han alltid antingen brukar bara i en viss melodi, eller ock låter gå å vad sätt han bäst kommer ut med, om han ock skall hava psalmen igenom i den första ton han får fatt, denne person, såsom till ingenting mindre duglig än klockare¿¿ I sitt yttrande på K. Maj:ts begäran framhöll den förfördelade Brandt främst den ¿storsinte och myndige¿ kvartermästarens egennyttiga syfte att söka få sin och kyrkoherde Hallströms släkting utnämnd. Mot hans tjänstgöring hade den senare inte kunnat göra några anmärkningar. Hans kunskaper, som ifrågasattes av de klagande, vad godkända av domkapitlet. Men beträffande sina insikter i vokalmusik säger Brandt ironiskt, att de ej sträcker sig längre ¿än att jag kan sjunga alla de psalmer, som finns i vår svenska psalmbok under de toner som koralboken föranleder. Men att jag icke under nog skrålande, höjande, sjunkande och drillande toner kan sjunga mina vederparter till lags får jag beklaga. Men tror, att de är mindre gällande och nödigt till den allmänna gudstjänsten, vartill jag antagen såsom klockare, men icke till gästabudskvädare.¿ Beträffande anklagelsen att ha sysslat med handslöjd mer än med klockaregöromålen genmälde Brandt: ¿har jag sytt skor och stickat strumpor så är det ju ett lovligt näringsfång och, tror jag, långt bättre än som gå djäknegång, tigga, truga och locka sig till lättingars föda av församlingarnas ledamöter. Min hjärna har ju icke genom deras förrättande handslöjd blivit utur stånd att begripa, lära och förstå en sund teologi, ej heller min hand oskicklig genom en strumpstickas förande, att skära och styra en penna.¿ Brandt utfäste därtill, att han skulle lära och undervisa församlingarnas ynglingar och barn i katekesens rena lära och under en trogen och stillsam levnad visa, att en gudaktig vandel borde vara utan fylleri, svordom och andra laster.
Prosten Tyrell, som ånyo fick besöka Örkelljunga, framhöll efter gjord undersökning, att klagoskriften var en lögn- och smädeskrift utan all grund. Domkapitlet ansåg även klagan vara gjord utan skäl, varför besvären av K. Maj:t ogillades och de klagande fick plikta med 30 daler smt.
David Brandt fick således behålla sin klockaretjänst, som han synes ha skött utan klander. Av Örkelljunga församlings dopbok framgår, att Brandt och hans hustru mycket ofta stått fadder vid barndop i socknen, varav man helt säkert får draga slutsatsen, att de varit ett omtyckt klockarefolk.
Redan den 24 december 1789 dog David Brandt av ¿hetsig feber¿, 55 år gammal. Vid hans frånfälle var familjens ekonomiska ställning mycket svar. Orsaken härtill var enligt Brandts efterlämnade hustru, att hon flera år varit sjuk och alltjämt hade mycket svag hälsa, samt lidit stor förlust genom kreatur, som dött. Bevarade reverser vittnar dock om att familjen var skuldsatt redan 1772. Den 1 februari 1790 upptecknades boet, som var mycket litet. Av de specificerade bokförteckningen kan man få en värdefull upplysning om en skånsk klockares bibliotek vid denna tid. I detta fanns S:t Johannes Uppenbarelse, en hand- eller altarebok, en brevställare, en spörsmålsbok (katekes), en dansk bok, en likpredikan på svenska, och en bok på danska om Kristi Efterföljd (Thomas Kempis). Till sina gäldenärer uppgav änkan all egendom, gjorde sig och barnen urarva, varefter hon av häradsrätten frikändes från ytterligare krav. På grund av de omständigheter, som framkom vid konkursen, befriades hon även från allt ansvar för bristfälligheter å klockarebostället.
G.m. företrädarens dotter Margareta Catharina Hörning, f. 1743 19/7, d. 1793 20/7. ¿ Barn: Eva, f. 1773 10/10. ¿ Anton Petter, f. 1780 23/9.
5. David Brandt 1767-1789
David Brandt var född i Finja 1734 utom äktenskapet av Elna Påhlsdotter. Fadern, Petter Brandt, tjänade under ryttmästare Adlerstierna på Fjärestads gård [Brandt döptes den 13 efter H. Tref. Hans oäkta börd åberopades ofta i stridigheterna vid hans kallelse till klockare i Ö. Jfr klagoskrift till K. Maj:t 1766 18/10, D. Brandts yttrande till K. Maj:t 1767 20/2 och B. W. v. Liewens yttrande till K. Maj:t 1767 18/2. Justitierevisionen 1767, RA]. Brandt tjänstgjorde som substitut i Röke och V. Torups församlingar från omkring 1760 till början av 1765. Denna tjänstgöring vitsordades väl av hans förmän, och särskilt berömdes han för sin ¿trägna och raka undervisning¿ av barnen.
Från Röke pastorat kom Brandt, som ovan nämnts, till Örkelljunga som substitut för klockare Hörning, och blev den 25 maj 1766 kallad till klockare i Örkelljunga och Rya. Dessförinnan hade han examinerats av domkapitlet i sång, skrivning m.m. Stridigheterna kring David Brandts kallelse till klockare, för vilka i det föregående redogjorts (s. 138-141), slutade emellertid inte med kallelsen 1766. Denna överklagades hos K. Maj:t av kvartermästare Hägg jämte åtta bönder från pastoratet.
De klagande anhöll, att K. Maj:t måtte i stället utnämna husprästen Stare till klockare. F. ö. sökte de efter bästa förmåga desavuera Brandt, som ¿mera lagt sig på konsten att sy skor än lära läsa sin kristendom, mera använt sina händer vid att sticka strumpor än att tillskära en penna, den han ej i annan mån än en nyss begynd bonddräng kan bruka, mera lagt sig på att spela för bönder än sjunga en riktig psalmton, den han alltid antingen brukar bara i en viss melodi, eller ock låter gå å vad sätt han bäst kommer ut med, om han ock skall hava psalmen igenom i den första ton han får fatt, denne person, såsom till ingenting mindre duglig än klockare¿¿ I sitt yttrande på K. Maj:ts begäran framhöll den förfördelade Brandt främst den ¿storsinte och myndige¿ kvartermästarens egennyttiga syfte att söka få sin och kyrkoherde Hallströms släkting utnämnd. Mot hans tjänstgöring hade den senare inte kunnat göra några anmärkningar. Hans kunskaper, som ifrågasattes av de klagande, vad godkända av domkapitlet. Men beträffande sina insikter i vokalmusik säger Brandt ironiskt, att de ej sträcker sig längre ¿än att jag kan sjunga alla de psalmer, som finns i vår svenska psalmbok under de toner som koralboken föranleder. Men att jag icke under nog skrålande, höjande, sjunkande och drillande toner kan sjunga mina vederparter till lags får jag beklaga. Men tror, att de är mindre gällande och nödigt till den allmänna gudstjänsten, vartill jag antagen såsom klockare, men icke till gästabudskvädare.¿ Beträffande anklagelsen att ha sysslat med handslöjd mer än med klockaregöromålen genmälde Brandt: ¿har jag sytt skor och stickat strumpor så är det ju ett lovligt näringsfång och, tror jag, långt bättre än som gå djäknegång, tigga, truga och locka sig till lättingars föda av församlingarnas ledamöter. Min hjärna har ju icke genom deras förrättande handslöjd blivit utur stånd att begripa, lära och förstå en sund teologi, ej heller min hand oskicklig genom en strumpstickas förande, att skära och styra en penna.¿ Brandt utfäste därtill, att han skulle lära och undervisa församlingarnas ynglingar och barn i katekesens rena lära och under en trogen och stillsam levnad visa, att en gudaktig vandel borde vara utan fylleri, svordom och andra laster.
Prosten Tyrell, som ånyo fick besöka Örkelljunga, framhöll efter gjord undersökning, att klagoskriften var en lögn- och smädeskrift utan all grund. Domkapitlet ansåg även klagan vara gjord utan skäl, varför besvären av K. Maj:t ogillades och de klagande fick plikta med 30 daler smt.
David Brandt fick således behålla sin klockaretjänst, som han synes ha skött utan klander. Av Örkelljunga församlings dopbok framgår, att Brandt och hans hustru mycket ofta stått fadder vid barndop i socknen, varav man helt säkert får draga slutsatsen, att de varit ett omtyckt klockarefolk.
Redan den 24 december 1789 dog David Brandt av ¿hetsig feber¿, 55 år gammal. Vid hans frånfälle var familjens ekonomiska ställning mycket svar. Orsaken härtill var enligt Brandts efterlämnade hustru, att hon flera år varit sjuk och alltjämt hade mycket svag hälsa, samt lidit stor förlust genom kreatur, som dött. Bevarade reverser vittnar dock om att familjen var skuldsatt redan 1772. Den 1 februari 1790 upptecknades boet, som var mycket litet. Av de specificerade bokförteckningen kan man få en värdefull upplysning om en skånsk klockares bibliotek vid denna tid. I detta fanns S:t Johannes Uppenbarelse, en hand- eller altarebok, en brevställare, en spörsmålsbok (katekes), en dansk bok, en likpredikan på svenska, och en bok på danska om Kristi Efterföljd (Thomas Kempis). Till sina gäldenärer uppgav änkan all egendom, gjorde sig och barnen urarva, varefter hon av häradsrätten frikändes från ytterligare krav. På grund av de omständigheter, som framkom vid konkursen, befriades hon även från allt ansvar för bristfälligheter å klockarebostället.
G.m. företrädarens dotter Margareta Catharina Hörning, f. 1743 19/7, d. 1793 20/7. ¿ Barn: Eva, f. 1773 10/10. ¿ Anton Petter, f. 1780 23/9.
- Källor
- 1. Finja CI:1 (1690-1775), Bild 62 / sid 56 (AID: v98299.b62.s56, NAD: SE/LLA/13083)
- 2. Markus Gunshaga