Carl Gustaf Wrangel (af Salmis)

Far: Herman Wrangel af Salmis ((1584 eller 1587) - 1643)

Mor: Margareta Grip

Kammarjunkare hos Gustaf II Adolf, kornett vid livregementet och befordrades 1632 till ryttmästare. I denna egenskap deltog han i flera blodiga drabbningar, var en bland de första som sprängde fram på bryggan öfver Lech, där Tilly fick sitt banesår, samt var vid Gustaf Adolfs sida i slaget vid Lützen. Under hela tiden 1633-41 tjänstgjorde han vid den här, som anfördes af Johan Banér, i hvars ärofulla strider han deltog och fortgick från öfverstlöjtnant 1635 till generalmajor och chef för Dalregementet 1638, sedan han redan 1636 blifvit öfverste för ett regemente till häst. 1645 befordrades han till general av artilleriet och till rikstygmästare samt utnämndes 1646 till fältmarskalk och riksråd, varefter han s. å. erhöll i uppdrag att efter Torstensson mottaga överbefälet över samtliga svenska härarna i Tyskland. Avgick 1648 för att enligt drottning Kristinas önskan lämna plats åt pfalzgrefven Carl Gustaf såsom generalissimus, utnämndes han till generalguvernör över Pommern och kansler för Greifswalds universitet, varjämte han, så länge kriget fortfor, skulle hava Mark och Mecklenburg under sin styrelse. Efter krigets slut upphöjdes han 1651 till grefve af Salmis samt utnämndes 1653 till riks-viceamiral och erhöll s. å. friherreskapet Lindeberg. 1655 blef han lagman i Nerike och 1657 i Uppland. 1657 blef han lieutenant royal i Pommern för att rusta mot Danmark och hade på hösten befäl över den armé, som belägrade och intog Frederiksodde, tack vare Dahlbergs rekognosceringar. Utnämndes nu till riksamiral, överförde följande år svenska härens huvudstyrka över Stora Bält samt deltog som befälhafvare i striderna både till lands och sjös. Efter Carl Gustafs död blef han öfverbefälhafvare i Danmark. Som riksamiral var han en af Carl XI:s förmyndare. 1664 blev han riksmarsk och president i krigskollegium, vilket ämbete han skötte illa. På rådets anmodan övertog han 1674 överbefälet i det olyckliga kriget i Brandenburg, där svenskarna, under oenige generaler och medan han själv var frånvarande, led det bekanta nederlaget vid Fehrbellin. Grämelsen häröver, och kanske ännu mer öfver att nödgas lämna rum åt en yngre och kraftfullare befälhafvare, lade honom på sjuksängen och slutade hans dagar på godset Spieker på ön Rügen den 25 juni 1676 och slöt själv på svärdssidan sin grevliga ätt.