KungPippin III av Frankrike

(ff mf mf mm mm mm mm mf mm mf mm mm mm mf fm mf ff ff ff mf ff f och ff mf mf mm mm mm mm mf mm mf mm mm mm mf fm mf ff ff mf ff ff f f och ff mf mf mm mm mm mm mf mm mf mm mm mm mf fm mf ff mf mf mf f f och ff mf mf mm mm mm mm mf mm mf mm mm mm mf fm mf ff mm fm ff f f f och ff mf mf mm mm mm mm mf mm mf mm mm mm mf fm mf fm ff mm ff f f f och ff mf mf mm mm mm mm mf mm mf mm mm mm mf fm mf mf ff mf f f f f f och ff mf mf mm mm mm mm mf mm mm ff ff ff fm mf ff ff ff mf f f f och ff mf mf mm mm mm mm mf mm mm ff ff ff fm mf ff ff mf f f f f f f och ff mf mf mm mm mm mm mf mm mm ff ff ff fm mf ff mf mf mf f f och ff mf mf mm mm mm mm mf mm mm ff ff ff fm mf ff mm fm ff f f f och ff mf mf mm mm mm mm mf mm mm ff ff ff fm mf fm ff mm ff f f f och ff mf mf mm mm mm mm mf mm mm ff ff ff fm mf mf ff mf f f f f f)

Blev 53 år.

Far: Karl Martell (688 - 741)
Mor: Chortrud (Rotrude) von Treves (~695 - <725)
Född 715
Död 768-09-24 St. Denis, Frankrike

Vigsel740 
Barn
Adelheid
Karloman I ( - 771)
Rothaid
Karl den Store (742 - 814)
Gisela (757 - 810)
Gisela Von Franken (757 - 810)
Pippin (759 - 761)

Noteringar

Pippin den lille, även Pippin den yngre eller Pippin III (fr. Pépin le bref), frankisk kung, född cirka 715, död 24 september 768. Son till Karl Martell och Chrotrudis.


Mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen över Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföll brodern Karloman.


Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bayrare och sachsare befäste hans ställning; och då Karloman 747 antog munkkåpan, förenade Pippin i sin hand hela monarkin. Han ville då även anta kungatiteln. Med sina stormäns bifall inhämtade han hos påven Zacharias Petrus vilja angående tronbestigningen. Zacharias uppges då ha givit det bekanta svaret, att kungatiteln hellre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myndighet. Det var ett världshistoriskt ögonblick, då Pippin på en riksförsamling i Soissons (751 eller 752) hälsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster.


Till gengäld för påvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i två fälttåg mot langobarderna (755-756) den påvliga stolen och garanterade den dess första världsliga besittningar, varför han blivit kallad Kyrkostatens grundläggare. Av påven Stefan III fick han titeln Patricius romanorum. Även andra folk än langobarderna fick känna Pippins styrka; araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bayrare tuktades, den orolige hertig Waifar av Akvitanien förlorade till sist, efter ett nioårigt krig, land och liv (768). Under ständiga krig fann konung Pippin tid att sörja för förvaltningens organisation och för den allmänna ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga strävanden var honom främmande.


Pippin var förmäld med Bertrada (Berta), dotter till Charibert av Laon, och blev med henne far till bl.a. kejsar Karl den store.


Källor:


Wikipedia


Die Vorfahren von Karl dem Grossen, Houdry, Gilles, ().


La Préhistoire des Capétiens Teil 1, Settipani, Christian; Kerrebrouck, Patrick Van, (Nouvelle Histoire Génélogique de l'Auguste Maison de France 1993 ISBN 2-9501509-3-4), Tabelle 4,Pippin den lille, även Pippin den yngre eller Pippin III (fr. Pépin le bref), frankisk kung, född cirka 715, död 24 september 768. Son till Karl Martell och Chrotrudis.


Mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen över Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföll brodern Karloman.


Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bayrare och sachsare befäste hans ställning; och då Karloman 747 antog munkkåpan, förenade Pippin i sin hand hela monarkin. Han ville då även anta kungatiteln. Med sina stormäns bifall inhämtade han hos påven Zacharias Petrus vilja angående tronbestigningen. Zacharias uppges då ha givit det bekanta svaret, att kungatiteln hellre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myndighet. Det var ett världshistoriskt ögonblick, då Pippin på en riksförsamling i Soissons (751 eller 752) hälsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster.


Till gengäld för påvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i två fälttåg mot langobarderna (755-756) den påvliga stolen och garanterade den dess första världsliga besittningar, varför han blivit kallad Kyrkostatens grundläggare. Av påven Stefan III fick han titeln Patricius romanorum. Även andra folk än langobarderna fick känna Pippins styrka; araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bayrare tuktades, den orolige hertig Waifar av Akvitanien förlorade till sist, efter ett nioårigt krig, land och liv (768). Under ständiga krig fann konung Pippin tid att sörja för förvaltningens organisation och för den allmänna ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga strävanden var honom främmande.


Pippin var förmäld med Bertrada (Berta), dotter till Charibert av Laon, och blev med henne far till bl.a. kejsar Karl den store.


Källor:


Wikipedia


Die Vorfahren von Karl dem Grossen, Houdry, Gilles, ().


La Préhistoire des Capétiens Teil 1, Settipani, Christian; Kerrebrouck, Patrick Van, (Nouvelle Histoire Génélogique de l'Auguste Maison de France 1993 ISBN 2-9501509-3-4), Tabelle 4,Pippin den lille, även Pippin den yngre eller Pippin III (fr. Pépin le bref), frankisk kung, född cirka 715, död 24 september 768. Son till Karl Martell och Chrotrudis.


Mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen över Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföll brodern Karloman.


Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bayrare och sachsare befäste hans ställning; och då Karloman 747 antog munkkåpan, förenade Pippin i sin hand hela monarkin. Han ville då även anta kungatiteln. Med sina stormäns bifall inhämtade han hos påven Zacharias Petrus vilja angående tronbestigningen. Zacharias uppges då ha givit det bekanta svaret, att kungatiteln hellre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myndighet. Det var ett världshistoriskt ögonblick, då Pippin på en riksförsamling i Soissons (751 eller 752) hälsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster.


Till gengäld för påvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i två fälttåg mot langobarderna (755-756) den påvliga stolen och garanterade den dess första världsliga besittningar, varför han blivit kallad Kyrkostatens grundläggare. Av påven Stefan III fick han titeln Patricius romanorum. Även andra folk än langobarderna fick känna Pippins styrka; araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bayrare tuktades, den orolige hertig Waifar av Akvitanien förlorade till sist, efter ett nioårigt krig, land och liv (768). Under ständiga krig fann konung Pippin tid att sörja för förvaltningens organisation och för den allmänna ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga strävanden var honom främmande.


Pippin var förmäld med Bertrada (Berta), dotter till Charibert av Laon, och blev med henne far till bl.a. kejsar Karl den store.


Källor:


Wikipedia


Die Vorfahren von Karl dem Grossen, Houdry, Gilles, ().


La Préhistoire des Capétiens Teil 1, Settipani, Christian; Kerrebrouck, Patrick Van, (Nouvelle Histoire Génélogique de l'Auguste Maison de France 1993 ISBN 2-9501509-3-4), Tabelle 4,Pippin den lille, även Pippin den yngre eller Pippin III (fr. Pépin le bref), frankisk kung, född cirka 715, död 24 september 768. Son till Karl Martell och Chrotrudis.


Mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen över Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföll brodern Karloman.


Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bayrare och sachsare befäste hans ställning; och då Karloman 747 antog munkkåpan, förenade Pippin i sin hand hela monarkin. Han ville då även anta kungatiteln. Med sina stormäns bifall inhämtade han hos påven Zacharias Petrus vilja angående tronbestigningen. Zacharias uppges då ha givit det bekanta svaret, att kungatiteln hellre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myndighet. Det var ett världshistoriskt ögonblick, då Pippin på en riksförsamling i Soissons (751 eller 752) hälsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster.


Till gengäld för påvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i två fälttåg mot langobarderna (755-756) den påvliga stolen och garanterade den dess första världsliga besittningar, varför han blivit kallad Kyrkostatens grundläggare. Av påven Stefan III fick han titeln Patricius romanorum. Även andra folk än langobarderna fick känna Pippins styrka; araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bayrare tuktades, den orolige hertig Waifar av Akvitanien förlorade till sist, efter ett nioårigt krig, land och liv (768). Under ständiga krig fann konung Pippin tid att sörja för förvaltningens organisation och för den allmänna ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga strävanden var honom främmande.


Pippin var förmäld med Bertrada (Berta), dotter till Charibert av Laon, och blev med henne far till bl.a. kejsar Karl den store.


Källor:


Wikipedia


Die Vorfahren von Karl dem Grossen, Houdry, Gilles, ().


La Préhistoire des Capétiens Teil 1, Settipani, Christian; Kerrebrouck, Patrick Van, (Nouvelle Histoire Génélogique de l'Auguste Maison de France 1993 ISBN 2-9501509-3-4), Tabelle 4,Pippin den lille, även Pippin den yngre eller Pippin III (fr. Pépin le bref), frankisk kung, född cirka 715, död 24 september 768. Son till Karl Martell och Chrotrudis.


Mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen över Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföll brodern Karloman.


Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bayrare och sachsare befäste hans ställning; och då Karloman 747 antog munkkåpan, förenade Pippin i sin hand hela monarkin. Han ville då även anta kungatiteln. Med sina stormäns bifall inhämtade han hos påven Zacharias Petrus vilja angående tronbestigningen. Zacharias uppges då ha givit det bekanta svaret, att kungatiteln hellre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myndighet. Det var ett världshistoriskt ögonblick, då Pippin på en riksförsamling i Soissons (751 eller 752) hälsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster.


Till gengäld för påvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i två fälttåg mot langobarderna (755-756) den påvliga stolen och garanterade den dess första världsliga besittningar, varför han blivit kallad Kyrkostatens grundläggare. Av påven Stefan III fick han titeln Patricius romanorum. Även andra folk än langobarderna fick känna Pippins styrka; araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bayrare tuktades, den orolige hertig Waifar av Akvitanien förlorade till sist, efter ett nioårigt krig, land och liv (768). Under ständiga krig fann konung Pippin tid att sörja för förvaltningens organisation och för den allmänna ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga strävanden var honom främmande.


Pippin var förmäld med Bertrada (Berta), dotter till Charibert av Laon, och blev med henne far till bl.a. kejsar Karl den store.


Källor:


Wikipedia


Die Vorfahren von Karl dem Grossen, Houdry, Gilles, ().


La Préhistoire des Capétiens Teil 1, Settipani, Christian; Kerrebrouck, Patrick Van, (Nouvelle Histoire Génélogique de l'Auguste Maison de France 1993 ISBN 2-9501509-3-4), Tabelle 4,Pippin den lille, även Pippin den yngre eller Pippin III (fr. Pépin le bref), frankisk kung, född cirka 715, död 24 september 768. Son till Karl Martell och Chrotrudis.


Mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen över Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföll brodern Karloman.


Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bayrare och sachsare befäste hans ställning; och då Karloman 747 antog munkkåpan, förenade Pippin i sin hand hela monarkin. Han ville då även anta kungatiteln. Med sina stormäns bifall inhämtade han hos påven Zacharias Petrus vilja angående tronbestigningen. Zacharias uppges då ha givit det bekanta svaret, att kungatiteln hellre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myndighet. Det var ett världshistoriskt ögonblick, då Pippin på en riksförsamling i Soissons (751 eller 752) hälsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster.


Till gengäld för påvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i två fälttåg mot langobarderna (755-756) den påvliga stolen och garanterade den dess första världsliga besittningar, varför han blivit kallad Kyrkostatens grundläggare. Av påven Stefan III fick han titeln Patricius romanorum. Även andra folk än langobarderna fick känna Pippins styrka; araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bayrare tuktades, den orolige hertig Waifar av Akvitanien förlorade till sist, efter ett nioårigt krig, land och liv (768). Under ständiga krig fann konung Pippin tid att sörja för förvaltningens organisation och för den allmänna ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga strävanden var honom främmande.


Pippin var förmäld med Bertrada (Berta), dotter till Charibert av Laon, och blev med henne far till bl.a. kejsar Karl den store.


Källor:


Wikipedia


Die Vorfahren von Karl dem Grossen, Houdry, Gilles, ().


La Préhistoire des Capétiens Teil 1, Settipani, Christian; Kerrebrouck, Patrick Van, (Nouvelle Histoire Génélogique de l'Auguste Maison de France 1993 ISBN 2-9501509-3-4), Tabelle 4,Pippin den lille, även Pippin den yngre eller Pippin III (fr. Pépin le bref), frankisk kung, född cirka 715, död 24 september 768. Son till Karl Martell och Chrotrudis.


Mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen över Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföll brodern Karloman.


Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bayrare och sachsare befäste hans ställning; och då Karloman 747 antog munkkåpan, förenade Pippin i sin hand hela monarkin. Han ville då även anta kungatiteln. Med sina stormäns bifall inhämtade han hos påven Zacharias Petrus vilja angående tronbestigningen. Zacharias uppges då ha givit det bekanta svaret, att kungatiteln hellre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myndighet. Det var ett världshistoriskt ögonblick, då Pippin på en riksförsamling i Soissons (751 eller 752) hälsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster.


Till gengäld för påvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i två fälttåg mot langobarderna (755-756) den påvliga stolen och garanterade den dess första världsliga besittningar, varför han blivit kallad Kyrkostatens grundläggare. Av påven Stefan III fick han titeln Patricius romanorum. Även andra folk än langobarderna fick känna Pippins styrka; araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bayrare tuktades, den orolige hertig Waifar av Akvitanien förlorade till sist, efter ett nioårigt krig, land och liv (768). Under ständiga krig fann konung Pippin tid att sörja för förvaltningens organisation och för den allmänna ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga strävanden var honom främmande.


Pippin var förmäld med Bertrada (Berta), dotter till Charibert av Laon, och blev med henne far till bl.a. kejsar Karl den store.


Källor:


Wikipedia


Die Vorfahren von Karl dem Grossen, Houdry, Gilles, ().


La Préhistoire des Capétiens Teil 1, Settipani, Christian; Kerrebrouck, Patrick Van, (Nouvelle Histoire Génélogique de l'Auguste Maison de France 1993 ISBN 2-9501509-3-4), Tabelle 4,Pippin den lille, även Pippin den yngre eller Pippin III (fr. Pépin le bref), frankisk kung, född cirka 715, död 24 september 768. Son till Karl Martell och Chrotrudis.


Mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen över Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföll brodern Karloman.


Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bayrare och sachsare befäste hans ställning; och då Karloman 747 antog munkkåpan, förenade Pippin i sin hand hela monarkin. Han ville då även anta kungatiteln. Med sina stormäns bifall inhämtade han hos påven Zacharias Petrus vilja angående tronbestigningen. Zacharias uppges då ha givit det bekanta svaret, att kungatiteln hellre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myndighet. Det var ett världshistoriskt ögonblick, då Pippin på en riksförsamling i Soissons (751 eller 752) hälsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster.


Till gengäld för påvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i två fälttåg mot langobarderna (755-756) den påvliga stolen och garanterade den dess första världsliga besittningar, varför han blivit kallad Kyrkostatens grundläggare. Av påven Stefan III fick han titeln Patricius romanorum. Även andra folk än langobarderna fick känna Pippins styrka; araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bayrare tuktades, den orolige hertig Waifar av Akvitanien förlorade till sist, efter ett nioårigt krig, land och liv (768). Under ständiga krig fann konung Pippin tid att sörja för förvaltningens organisation och för den allmänna ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga strävanden var honom främmande.


Pippin var förmäld med Bertrada (Berta), dotter till Charibert av Laon, och blev med henne far till bl.a. kejsar Karl den store.


Källor:


Wikipedia


Die Vorfahren von Karl dem Grossen, Houdry, Gilles, ().


La Préhistoire des Capétiens Teil 1, Settipani, Christian; Kerrebrouck, Patrick Van, (Nouvelle Histoire Génélogique de l'Auguste Maison de France 1993 ISBN 2-9501509-3-4), Tabelle 4,Pippin den lille, även Pippin den yngre eller Pippin III (fr. Pépin le bref), frankisk kung, född cirka 715, död 24 september 768. Son till Karl Martell och Chrotrudis.


Mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen över Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföll brodern Karloman.


Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bayrare och sachsare befäste hans ställning; och då Karloman 747 antog munkkåpan, förenade Pippin i sin hand hela monarkin. Han ville då även anta kungatiteln. Med sina stormäns bifall inhämtade han hos påven Zacharias Petrus vilja angående tronbestigningen. Zacharias uppges då ha givit det bekanta svaret, att kungatiteln hellre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myndighet. Det var ett världshistoriskt ögonblick, då Pippin på en riksförsamling i Soissons (751 eller 752) hälsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster.


Till gengäld för påvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i två fälttåg mot langobarderna (755-756) den påvliga stolen och garanterade den dess första världsliga besittningar, varför han blivit kallad Kyrkostatens grundläggare. Av påven Stefan III fick han titeln Patricius romanorum. Även andra folk än langobarderna fick känna Pippins styrka; araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bayrare tuktades, den orolige hertig Waifar av Akvitanien förlorade till sist, efter ett nioårigt krig, land och liv (768). Under ständiga krig fann konung Pippin tid att sörja för förvaltningens organisation och för den allmänna ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga strävanden var honom främmande.


Pippin var förmäld med Bertrada (Berta), dotter till Charibert av Laon, och blev med henne far till bl.a. kejsar Karl den store.


Källor:


Wikipedia


Die Vorfahren von Karl dem Grossen, Houdry, Gilles, ().


La Préhistoire des Capétiens Teil 1, Settipani, Christian; Kerrebrouck, Patrick Van, (Nouvelle Histoire Génélogique de l'Auguste Maison de France 1993 ISBN 2-9501509-3-4), Tabelle 4,Pippin den lille, även Pippin den yngre eller Pippin III (fr. Pépin le bref), frankisk kung, född cirka 715, död 24 september 768. Son till Karl Martell och Chrotrudis.


Mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen över Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföll brodern Karloman.


Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bayrare och sachsare befäste hans ställning; och då Karloman 747 antog munkkåpan, förenade Pippin i sin hand hela monarkin. Han ville då även anta kungatiteln. Med sina stormäns bifall inhämtade han hos påven Zacharias Petrus vilja angående tronbestigningen. Zacharias uppges då ha givit det bekanta svaret, att kungatiteln hellre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myndighet. Det var ett världshistoriskt ögonblick, då Pippin på en riksförsamling i Soissons (751 eller 752) hälsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster.


Till gengäld för påvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i två fälttåg mot langobarderna (755-756) den påvliga stolen och garanterade den dess första världsliga besittningar, varför han blivit kallad Kyrkostatens grundläggare. Av påven Stefan III fick han titeln Patricius romanorum. Även andra folk än langobarderna fick känna Pippins styrka; araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bayrare tuktades, den orolige hertig Waifar av Akvitanien förlorade till sist, efter ett nioårigt krig, land och liv (768). Under ständiga krig fann konung Pippin tid att sörja för förvaltningens organisation och för den allmänna ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga strävanden var honom främmande.


Pippin var förmäld med Bertrada (Berta), dotter till Charibert av Laon, och blev med henne far till bl.a. kejsar Karl den store.


Källor:


Wikipedia


Die Vorfahren von Karl dem Grossen, Houdry, Gilles, ().


La Préhistoire des Capétiens Teil 1, Settipani, Christian; Kerrebrouck, Patrick Van, (Nouvelle Histoire Génélogique de l'Auguste Maison de France 1993 ISBN 2-9501509-3-4), Tabelle 4,Pippin den lille, även Pippin den yngre eller Pippin III (fr. Pépin le bref), frankisk kung, född cirka 715, död 24 september 768. Son till Karl Martell och Chrotrudis.


Mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen över Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföll brodern Karloman.


Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bayrare och sachsare befäste hans ställning; och då Karloman 747 antog munkkåpan, förenade Pippin i sin hand hela monarkin. Han ville då även anta kungatiteln. Med sina stormäns bifall inhämtade han hos påven Zacharias Petrus vilja angående tronbestigningen. Zacharias uppges då ha givit det bekanta svaret, att kungatiteln hellre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myndighet. Det var ett världshistoriskt ögonblick, då Pippin på en riksförsamling i Soissons (751 eller 752) hälsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster.


Till gengäld för påvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i två fälttåg mot langobarderna (755-756) den påvliga stolen och garanterade den dess första världsliga besittningar, varför han blivit kallad Kyrkostatens grundläggare. Av påven Stefan III fick han titeln Patricius romanorum. Även andra folk än langobarderna fick känna Pippins styrka; araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bayrare tuktades, den orolige hertig Waifar av Akvitanien förlorade till sist, efter ett nioårigt krig, land och liv (768). Under ständiga krig fann konung Pippin tid att sörja för förvaltningens organisation och för den allmänna ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga strävanden var honom främmande.


Pippin var förmäld med Bertrada (Berta), dotter till Charibert av Laon, och blev med henne far till bl.a. kejsar Karl den store.


Källor:


Wikipedia


Die Vorfahren von Karl dem Grossen, Houdry, Gilles, ().


La Préhistoire des Capétiens Teil 1, Settipani, Christian; Kerrebrouck, Patrick Van, (Nouvelle Histoire Génélogique de l'Auguste Maison de France 1993 ISBN 2-9501509-3-4), Tabelle 4,Pippin den lille, även Pippin den yngre eller Pippin III (fr. Pépin le bref), frankisk kung, född cirka 715, död 24 september 768. Son till Karl Martell och Chrotrudis.


Mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen över Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföll brodern Karloman.


Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bayrare och sachsare befäste hans ställning; och då Karloman 747 antog munkkåpan, förenade Pippin i sin hand hela monarkin. Han ville då även anta kungatiteln. Med sina stormäns bifall inhämtade han hos påven Zacharias Petrus vilja angående tronbestigningen. Zacharias uppges då ha givit det bekanta svaret, att kungatiteln hellre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myndighet. Det var ett världshistoriskt ögonblick, då Pippin på en riksförsamling i Soissons (751 eller 752) hälsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster.


Till gengäld för påvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i två fälttåg mot langobarderna (755-756) den påvliga stolen och garanterade den dess första världsliga besittningar, varför han blivit kallad Kyrkostatens grundläggare. Av påven Stefan III fick han titeln Patricius romanorum. Även andra folk än langobarderna fick känna Pippins styrka; araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bayrare tuktades, den orolige hertig Waifar av Akvitanien förlorade till sist, efter ett nioårigt krig, land och liv (768). Under ständiga krig fann konung Pippin tid att sörja för förvaltningens organisation och för den allmänna ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga strävanden var honom främmande.


Pippin var förmäld med Bertrada (Berta), dotter till Charibert av Laon, och blev med henne far till bl.a. kejsar Karl den store.


Källor:


Wikipedia


Die Vorfahren von Karl dem Grossen, Houdry, Gilles, ().


La Préhistoire des Capétiens Teil 1, Settipani, Christian; Kerrebrouck, Patrick Van, (Nouvelle Histoire Génélogique de l'Auguste Maison de France 1993 ISBN 2-9501509-3-4), Tabelle 4
Bildspel

Senast ändrad: 2016-10-18, e-post (e-mail): Klicka här (nytt fönster öppnas)

Laddar...